Somedays you know.
I see the light now.
Jag har nya idrottskläder, det är ett par svarta tights. Mina första tights ever (jag har jobbat hårt emot mitt tightshat.) Ett långt stor oranget linne under en blå luftig klänning/tröja. Jag kan säga såhär på en gång att det inte ser ut som någon idrottsoutift. Men det är ju det här med att mitt tightshat har börjat dra över lite till en mjukisbyxorhat. Eftersom jag inte haft idrott sen i novemer, ja. Jag har ju varit där och fått min närvaro. Titta på de andra barnen dö av ansträngning, lite teoritisk skit och så den obligatoriska hjärta-och lugn räddningen. Men nu har jag fått nog, jag är konstant hög på järnpreparat och har bestämt mig för att jag inte vara sjuk längre. Min mjälte måste må bra helt enkelt, äckligt ord det där. Mjälte.. Aja, om den inte mår bra. Och ifall det slutar väldigt illa. Så har det varit en trevlig tid här med bloggen. De bra dagarna, de dåliga dagarna, de jag-har-körtelfeber-och-har-blivit-dumpad dagar. Det är fint alltihopa. Även om det blivit lite segt på senaste tiden. Jag har en ny livsstil, livsfilosofi. Inte klaga, acceptera. Var glad, ganska enkelt. Ser på halv åtta hos mig måndag-torsdag, gör en massa plugg och mixtape for broken hearts. Men jag mår jävligt bra. Det är vår, jag blev en vårmänniskor häromdagen. Ja, det var det. Eller vänta, poängen är att jag är lite osäker på mina idrottskläder men fuck it. Jag ska äga imorgon. Eller kanske gå lite, hoppa lite och se mest cool ut. Så ska det vara.
hate your whole crew.
min värld tävlar om vem som mår sämst samtidigt som man ska vara bäst.
en dag var jag vaken hela dagen utan järnpreparat.
koffein is the shit.
det är sol, varmt men också blåst, kallt och det tar aldrig slut.
mitt största problem är om hurvrida jag ska åka på peace and love eller inte.
mitt näst största problem byts ut varannan dag.
läste en bok om oro, en massa människor berättar om hur de tog sig ur sina miserabla liv och hur blablabla allt är så bra nu. och jag gillar bra, jag gillar bekymmerslöst och glada människor.
men hela tiden är jag rädd för att på något sätt hamna i ett liv som kommer kännas helt fel.
men nu är det ju så att jag faktiskt redan har ett liv, som jag styr själv. men ändå, att sitta i någon ful lägenhet, i en ful stad men fula människor med noll framtidsdrömmar och ambitioner. jag kanske flyttar hemifrån om två år och fyra månader. vad händer sen?
what's the point of doing anything
ganska dött var det här kan man ju säga.